Makt åt några få
•
Adam Danieli är juridikstudent och viceordförande i Fria Moderata Studentförbundet. Här skriver han om socialdemokratins nyfunna kärlek till den liberala demokratin och dess rättighetsbegrepp.
Ett nytt riksdagsår har börjat. De ledamöterna skall åter skrida till verket, och får som största uppgift att omsätta ett dokument med 73 mer eller mindre lösa punkter till praktiskt politik. Med socialdemokraterna vid rodret, miljöpartiet som barlast och mittenpartierna som konvoj ska folkets främsta företrädare rösta igenom ett stycke politisk kompromiss av sällan skådat slag i Sverige. Kohandeln har varit uppenbar. En värnskatt mot en flygskatt. En arbetsförmedling mot ett friår.
Allt är man dock inte oeniga om. Bland annat, står att läsa i överenskommelsen, ska de fyra partierna ”förenas i försvaret av den liberala demokratin”. Detta framstår vid första anblick knappast som något kontroversiellt för en i grunden socialistisk regering att vara överens med liberaler om. Demokratins genombrott och fortlevnad i Sverige har varit i enlighet med socialdemokraternas vilja, och rörelsen kan inte beslås med att ha motverkat ett folkstyre i vårt land. Branting, Staaff och Edén var i grun
•
En som känner till detta bättre än kanske någon annan är Dacher Keltner, professor i psykologi vid University of California i Berkeley, USA. Han har ägnat decennier åt att forska just om vad som ger makt och inflytande, och har vid det här laget publicerat över vetenskapliga artiklar. I sin senaste bok The power paradox: How we gain and lose influence presenterar han den viktigaste forskningen på området.
I vår västerländska kultur finns, enligt Keltner, en person som varit avgörande för vår syn på makt. Det är Niccolò Machia-velli, som på talet skrev boken Fursten. Där argumenterar Machiavelli för att makt handlar om samvetslös råstyrka och förmågan att ljuga. Översatt till vår tid och en vanlig chefskarriär kan det handla om sådant som att ta sig upp i organisationen genom att offra kolleger.
När författaren började forska om makt för 20 år sedan var maktbegreppet fortfarande ofta synonymt med tvång och dominans. Och den här uppfattningen är fortfarande vanlig.
Men dagens forskning visar att makt och inflytande inte är något vi tar, utan något vi får av andra. Och vi får det genom att förbättra deras liv.
Det han kallar maktparadoxen kan sammanf
•
Maktdelningsprincipen
Montesquieu och maktdelningens historia
Maktdelning beneath antiken
Den Romerska republiken plats den inledande regeringen för att ha befogenheter separerade inom regeringen. Den romerska konstitutionen hade tre huvudsakliga befogenheter, konsuler, senaten och folkförsamlingar. En från orsakerna mot separation från regeringen plats att hindra någon ifrån att bli för kraftfull.
I republiken bör istället principerna om maktdelning och tidsbegränsade ämbeten råda. Makten bör rotera bland medborgarna, vilka i sin tur förväntas besitta den politiska mognad som behövs för för att som jämlikar kunna ovan och låta sig styras av andra. Således fanns det ingen ström inom regeringen liksom kan att nå ett mål eller resultat fullständig övervakning som fanns nödvändig på grund av att undvika tyranner.
Den romerska republiken fanns den inledande stat liksom på allvar förverkligade maktdelningsprincipen. I Rom hade varenda ämbetsmän (kvestorer, ediler, pretorer, censorer samt konsuler) vetorätt över varenda andra ämbetsmän med jämlik eller underbördig rang (som de angivs i listan). Konsulerna ägde vetorätt ovan inte bara samtliga ämbetsmän (inklusive den andre konsuln) utan även över kurera senaten. Denna auktoritet förlänades även folktribunern